Senaste inläggen
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson föll inte in i den generösa avtackningskören. Hans bidrag till Sahlin blev ett utlåtande över henne som hans och hans partis främsta inspiratör för det som de är emot, nämligen det mångkulturella Sverige. Åkesson och SD anser att det varit ett misslyckat så kallat projekt.
Sahlin återgäldade de mot henne kritiska orden med att säga att det var den bästa present som hon kunde få. De andra partiledarna var mer generösa än Åkesson mot Sahlin.
Maria Wetterstrands och Sahlins ömsesidiga hedersbetygelser stod ut som de mest hjärtliga. Sahlin sa sig betrakta Maria Wetterstrand som en syster.
Lars Ohly (V) var imponerad över Sahlins styrka i valrörelsen då hon utstod hårda angrepp från sina motståndare. Fredrik Reinfeldt (M) framhöll i sitt tack till Sahlin hennes engagemang för homosexuella och mot rasism. Han överlämnande även en present, en I-pod med ljudbok, från regeringen.
Göran Hägglund (KD) prisade Sahlins förmåga som kommunikatör och hejdade sina lovord med motiveringen att S kanske tar tillbaka Sahlin som partiledare då de hör berömmet. Maud Olofsson (C) gav Sahlin ett grönt färgat dricksglas.
Folkpartiledaren Jan Björklunds ord om Sahlin var politiskt intressanta. Han sa att om Sahlin före valet hållit det tal hon höll till förtroenderådet efter valet hade även han kunnat rösta på henne.
Björklund kanske ville ta tillbaka sitt beröm till Sahlin när hon kritiserade Folkpartiet för att ha blivit mer likt Moderaterna och förlorat sin socialliberala prägel med månande om handikappade, bra socialförsäkringar och annat under hennes 30 år i politiken.
Även om det handlade om förståeligt vänliga ord om den avgående S-ledaren Sahlin var det symptomatiskt att partiledardebatten kom att handla om Socialdemokraterna och dess ledare. Det fokuserades dock även på den borgerliga regeringen och dess politik.
Regeringens partiledare, med statsminister Reinfeldt i spetsen, tyckte förstås att de gjorde ett bra jobb. Reinfeldt lät som ett eko från den inför valet 2006 nöjde Göran Persson. Maud Olofsson sa också att hon var nöjd med regeringens politik. Det var även Björklund, som redogjorde för de framgångar han tyckte sig se på det utbildningsområde som han är ansvarig för.
Wetterstrand pressade regeringen med frågor om den ansåg att den gör tillräckligt för att järnvägarna ska fungera, eftersom regeringen inte ger dem mer resurser utan går in för skattesänkningar. Mona Sahlin ställde en liknande fråga gällande välfärden.
Reinfeldt sa ju innan valet att välfärden och dess kärna skulle går före skattesänkningar. Nu ska han snart genomföra sitt femte jobbskatteavdrag och funderar på ett sjätte. Samtidigt är exempelvis vården av de dementa underbemannad. Tycker Reinfeldt därmed att välfärden är tillräckligt bra, eftersom det är dags för skattesänkningar? En befogad fråga.
Lars Ohly gjorde bra ifrån sig pedagogiskt när han hade högläsning av Svenska Dagbladets nyheter. Regeringens företrädare hade ju anklagat de rödgröna ledarna för att inte se verkligheten, som enligt regeringen var bra med hög ekonomisk tillväxt, goda statsfinanser med mera.
Ohly lyfte då fram en annan verklighet apropå några nyheter. De visade att kommunala bostadsbolag privatiserats och fått ägare som inte tar ansvar för en god boendestandard.
Vidare avvisades irakier till Irak trots att Sverige fått kritik från EU för att inte värna om mänskliga rättigheter i fall som det. Att försvaret har rekryteringsproblem, till följd av avskaffandet av värnplikten, var också en nyhet. Det visade på problem som uppstått till följd av regeringens beslut.
Författaren Magnus Dahlström hör till den lågmälda kategorin ordkonstnärer som medvetet valt att hålla sig undan det offentliga livet.
Han kommunicerar framför allt genom sina litterära och dramatiska verk. Magnus Dahlström har i både prosa och dramatik utforskat människans inre motsägelsefulla drag. Det motbjudande i människopsyket löper parallellt med det tilltalande i en ändlös tango för två.
Spådom är en roman som är byggd i tre ungefär lika stora delar. Läsaren möter tre personer i jag-berättandets form. Samtliga tre har medelklassyrken inom kategorin att hjälpa andra. Det handlar om en läkare, ett polisbefäl och en socialarbetare. Yrkesrollen ger dem en naturlig auktoritet i samhället. Vardagshjältar i olika nyanser av grått.
Allt är skildrat inifrån som om de tre manliga karaktärerna hade bandspelare kopplade till sina respektive inre liv. De är namnlösa och är intill förväxling väldigt lika i temperament och känslighet. De har också en gemensam handlingsplan på vilket sätt de försöker hantera vardagens gråbleka dagar. Samtliga tre har också det gemensamma att man försöker upprätthålla en verklighetsbild av sig själv och omgivningen som gör dem till samhällets vinnare. Det rör sig förstås om förfalskade historier. Här finns blottor, revor och en bottenlös avgrund som ständigt hotar.
Magnus Dahlström skriver en oerhört tät och sammansatt prosa. Här finns tre gigantiska isberg att bestiga. En underliggande känsla av att något fruktansvärt kommer att hända. Det är stilistiskt tvärsäkert. Inga onödiga bihang men heller knappt någon luft alls. Läsningen kräver koncentration och tystnad.
Som läsare drar man andra slutsatser än romankaraktärerna som på ett smygande sätt uppfattas som mer eller mindre osympatiska. Ja, de är rent ut sagt kliniska i sina betraktelser. De tre personerna upprätthåller kontrollen tack vare respektive yrkesroll. Här finns tydliga regler att hålla sig till. De tolkar lag och rätt samt handlar därefter. Man vill ropa till dem att tänka om, fatta andra beslut, men det är givetvis lönlöst. Olika scener i romanen påminner om Edward Hoppers bildvärld. Ensamhetens låga brinner i bakgrunden.
Läkaren, polisbefälet och socialarbetaren slits mellan karriärambitioner, ett smått inre känslomässigt kaos och det omgivande normsystemet som reglerar deras respektive yrkesutövning. En felaktig diagnos, ett överilat polisingripande eller bristande beslutsunderlag kan för patienten, medborgaren eller socialbidragstagaren leda till ödesdigra konsekvenser. Att stå till allmänhetens tjänst innebär också en fara om att plötsligt bli levande måltavla och stå symbol för ett allt hårdare och kallhamrat samhälle. Spådom är också en skildring av makt och maktutövning mellan människor.
Magnus Dahlström äger en psykologisk blick som är hyperintensiv. Hans romankaraktärer skärskådar sina medmänniskor, iakttar små skiftningar i leenden, huvud- och ögonrörelser. Ingen gest är för liten för att ta plats i Dahlströms prosa.
Han tillträdde sitt ämbete som - helgon. Världens förväntningar var gigantiska. Hans löfte om ”change” lyste över USAs och planetens himlar. Så kom besvikelserna och problemen. Finanskrisen orsakade massarbetslöshet i landet och även om Obama fick igenom ett kraftigt stimulanspaket skulle han snart ställas till svars för det som egentligen hans företrädare hade orsakat. När han sedan grep sig an genomförandet av en sjukvårdsreform utmanade han det konservativa och det primitivt liberala USA och väckte reaktioner som måste ha chockat honom - helgonet blev närapå korsfäst. Kulmen på den reaktionen var kanske skotten i Arizona.
Men möjligen blev det också, mitt i tragedin, ett slags vändpunkt. Nu stiger trots allt Obamas popularitetssiffror.
Men USA, och Obama, går på minerad mark: Skenande underskott, fortsatt hög arbetslöshet och ett politiskt system som tycks oförmöget att reformera landet.
Under Obamas tid skiftade geopolitiken ansikte: En supermakt på nedgång utmanas av en ekonomisk stormakt på uppgång, Kina. Eller kommer dessa supermakter snarare att dela upp världen mellan sig? Om det vet vi intet.
Men trots alla besvikelser, som gäller allt från Guantanamo- till klimatfrågan, kvarstår känslan: De två åren med Obama har inneburit att världen andas litet lättare.
Den borgerliga arbetsmarknadspolitiken bygger på två grundläggande principer: 1) att sätta press på de arbetslösa samt 2) att göra det på den enskilde individen. Kort sagt är det alltså inte längre fel på samhället när arbetslösheten är skyhög - det är fel på de arbetslösa.
Idéer om generell finanspolitik, investeringspolitik för att skapa jobb eller genomgripande utbildningssatsningar har avlösts av olika överentusiastiska idéer om jobbcoacher och, allra värst, en jobb- och utvecklingsgaranti vars sista led (Fas 3) bygger på att till varje pris få ut de arbetslösa i arbetslivet - till och med utan (pensionsgrundande) lön! Från SNS, den liberala tankesmedja som märkligt nog fortsätter att segla under den objektiva forskningens flagg, kommer nu också förslag om inrättandet av särskilda välfärdsjobb: Arbetslösa ska helt enkelt utnyttjas inom den offentliga sektor som skriker efter behov av riktiga, avlönade jobb. Vad är det annat än ett systematiskt sätt att dumpa löner?
Frågan är om det i någon mening alls är meningsfullt att hänvisa till någon svensk modell längre. Den modellen byggde på full sysselsättning som norm, men det var länge sedan. Idag hör den svenska a-kassan till de sämre i EU, samtidigt som medlemstalen faller i fackföreningarna när a-kassan fördyrats och försämrats.
I själva verket vilar den borgerliga politiken på ett genuint förakt för dem som av olika skäl görs arbetslösa. Den tankefigur som Alliansen och de medier som understöder den introducerat har verkligen tagit makten över många sinnen: Arbetslösa definieras som bidragstagare och bidragstagare är det fulaste som finns. Att hopkämpade sociala rättigheter i detta språkbruk reduceras till ”bidrag” är kanske det värsta av allt.
Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström vaknade igår till och meddelade att något i vart fall måste göras gentemot de företag som direkt utnyttjar långtidsarbetslösa som gratis arbetskraft och inkomstkälla via FAS 3. Alltid något. Men det är kosmetiska åtgärder hon förespråkar, hon går inte till roten med problemet.
Sverige får beröm av OECD för sina finanser och sin ekonomiska tillväxt. Men arbetslösheten är mycket hög, samtidigt som risken för överhettning i vissa sektorer ökar. Den generella lösningen nu borde vara att dra in köpkraft för de sedan länge mest gynnade och föra över dessa skattemedel till skapandet av riktiga jobb i offentlig sektor, i gröna investeringar och i utbildningssatsningar.
Visst finns det en och annan slöfock som inte vill jobba, men de är få. I grunden gäller denna insikt: Det är samhällets fel att det finns arbetslöshet.
Den senaste veckan har alltmer börjat peka mot Nuder. Hans envetna nej när han tillfrågas framstår som ett typiskt Persson-nej: han säger nej till varenda jävel som frågar, ända tills den socialdemokratiska valberedningen ställer frågan. Då svarar han ja, för då är han i praktiken vald. Sven-Erik Österberg i all ära, men många kloka socialdemokrater hade nog svårt att smälta hans jubel inför Mona Sahlins högeravslutningstal. På Nuders meritlista står istället: Fockad av Sahlin.
Men att det förmodligen blir Nuder som tar över rodret är egentligen ett fattigdomstecken. Under tjugo års tid har få starka profiler tillåtits komma fram i rörelsen. De som gjort karriär sedan slutet av åttiotalet är personer som ofta nästan påverkats mer av de marknadsliberala strömningarna än av det ideologiska arv som arbetarrörelsen samlade ihop till under ett framgångsrikt nittonhundratal. Det är som om en hel generation fattas i det socialdemokratiska partiet - och i det läget blir startfältet för en ny partiledare synnerligen glest.
Pär Nuder är då namnet som innebär det minsta risktagandet. För är det någon som kan förknippa honom med en vision av något slag? Till den som lyckas med det lovar jag att skänka utsläppsrätter för 500 kronor.
När Mona Sahlin valdes klagade jag högljutt på att man satte en person på posten som var alltför hårt förknippad med toppolitiken sedan tjugo år tillbaka. Jag förordade då Carin Jämtin. Hon ansågs dock omöjlig på grund av att hon var ett oprövat kort. Men jag ger mig tusan på att hade hon blivit vald hade det gått bättre i valet 2010.
Socialdemokratin är idag det räddhågade partiet. Den praktiska frågan framöver blir kanske denna: Hur räddhågad är Pär Nuder? Han tillhör de mer eller mindre idépolitiskt nollställda som dök upp under nittiotalet. Om han ska kunna uträtta något måste han våga göra upp med någonting inom sig själv och få (s) att göra en pragmatisk vänstersväng.
Alla ska med - denna slogan myntade faktiskt Pär Nuder. Men blir han ny partiordförande bör man nog läggas till: Alla ska med - utom den gamle Pär Nuder. Väljer rörelsen Pär Nuder så måste det bli en ny Pär Nuder man väljer.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 | 28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|